Hinner inte skriva egentligen, har en läskig hemtenta som ska in på söndag, halva kvar att skriva, men… Men det var ju såhär att Linus Fremin skrev sådär bra igen. Just det här inlägget handlar om att lära sig handla mat som en normal människa efter att ha haft en ätstörning. Han beskriver hur han köpte saker han egentligen inte ville ha eftersom det skulle vara mindre uppenbart då, och att han har kommit på sig själv med att fortfarande göra det.
Jag hade en period för ett par år sen då jag vände mitt sedan tidigare för-lite-mat-beteende till alldeles för mycket alldeles för snabbt. Det blev aldrig bulimi av det för att jag blev så arg på en så kallad stödperson som jag försökte prata med det om. Hade jag varit yngre eller mer lättpåverkad kanske det hade puttat mig över kanten, men istället blev jag arg och gick hem och satte mig på en bantningskur. Den varade en månad, sen hittade jag fat acceptance och sen vet ni vad som hände.
Men det Linus skriver om, hur han skämdes och köpte nyttigt som han aldrig åt, Gud vad jag känner igen mig. Jag hade så lite pengar så jag hade aldrig råd att köpa extra, men gå till olika affärer? Check. Handla av olika kassörskor? Check.
Och som jag skämdes. Det fanns liksom inget slut på det. Inte ens när jag slutade överäta och istället hårdbantade skämdes jag. Vaddå, skitsamma om jag bara köpte morötter och grovt bröd, en tjockis som jag skulle inte äta! Någonsin. Jag tittade på andra som handlade, dömde dem för det som låg på bandet, målade upp scenarion i huvudet om deras liv.
Som man gör.
Eller så var det bara jag. Mycket möjligt. Hursomhelst måste jag tacka fat acceptance och health at every size för mitt tillfrisknande. Hurdan jag hade varit idag om jag inte hade hittat Kate Hardings blogg vet jag inte.
Vad jag vet är detta: Idag gick jag till affären i mysbyxor, handlade chips och choklad, fnissade åt det faktum att jag kom en kvart innan stängningsdags på fredagkväll, som om jag hade skickats av barnen för att fixa fredagsmyset. Inte för att jag har barn, men bara bilden fick mig att skratta för mig själv. Inte skämmas. Inte skynda. Bara fnissa, packa ner det hela och gå hem till katten. Nu sitter jag med chips i skålen, katten på knäna och försöker låta som att jag vet vad jag pratar om när jag skriver om construal level theory.
Livet ändras fort. Och tur är väl det.