Posts Tagged: skrivet på internet


18
Jul 12

“Mostly I grew up”

Jag har ett par ganska enkla, korta inlägg på kö nu! Tänka sig! Det var inte igår. Den här lämnar jag mestadels utan kommentar, för det här är något jag funderar över en del. Från det här inlägget hos Gluten-Free Girl and the Chef, en blogg jag läser helt och hållet för recepten, men som ibland säger lite mer än bara vad hon har ätit till middag och hur man kan laga det själv. Som till exempel det här:

Both those meals were right in the moment: the fresh-caught salmon, sea-salt-brined, and served with just-picked peas, as well as the peanut butter and jelly sandwich made first thing in the morning to gulp down a cup of coffee. Honestly, they were both great.

Here’s the sad part: someone, somewhere will be offended by both of these meals I ate.

I might get a letter from a vegan, angry that I’m eating animal products. I seem to get an email a day right now from someone who’s on the Paleo diet, urging me to go grain-free because it has worked so well for him or her. Someone else will spot a bit of cream in that sauce in the dish on the top and go on a tirade about the evils of dairy. I’m certain there’s someone fuming that I’m drinking a cup of coffee instead of herbal tea.

And this isn’t about me. This is everywhere. Go on Twitter and watch strangers attack each other for their dietary choices. (Are you really eating bacon? How can you not be bored to death if you’re eating primal?) There are the snarky commenters, who have nothing kind to say, and the well-meaning, who mistake their own zealous passion for your need to change. Everyone, it seems, has something to say about the way you are eating.

When did we start this? When did people start believing it was perfectly fitting to make judgments about other people’s diets?

I used to do this too, a bit. And then I started writing a food website, and I realized what a panoply of forces make up every bite of food we choose. Mostly, I grew up.

Gillar särskilt sista meningen där. Och nej, det här har inget med fat acceptance att göra. Inget alls. Men det tål att tänka på.


6
Nov 11

Citera mera

Ett alldeles utmärkt citat från en artikel jag snubblade över av misstag. Mestadels.

The real problem is not “size zero”. The real problem is that we live in a neurotic, miserable society with a deeply disturbed attitude to food, nurture and consumption, a society which teaches children, and particularly girls, that their growing bodies and normal desires are unacceptable and must be starved away.

Hinner inte riktigt säga mer om det just nu, men gå och läs. Mycket bra artikel.


31
Oct 11

Happy Halloween! (Eller nåt.)

Källa: http://www.reddit.com/r/gaming/comments/lteey/dont_startle_the_witch

En kompis till mig klädde ut sig till the witch i Left For Dead till Halloween, och postade bilden på sin utklädnad på Reddit. Och eftersom det är internet vi pratar om är det väl inte så särskilt förvånande att elaka kommentarer började rasa in. Dock har min vän självförtroende nog att bita tillbaka (det är inte alla som har det, inklusive mig själv), och svarade bland annat med: “I am pretty well-fed, must be my ample supple of brains from asshats that think they can get away from me” och “It’s true, but unfortunately I wasn’t willing to go anorexic for an authentic costume. Maybe next year”). Men egentligen var det något helt annat som fick mig att stanna till, nämligen det faktum att några kommentatorer sa ifrån och tyckte att fat bashandet inte var okej. Och det i ett kommentarsfält. På internet! Har aldrig hört på maken.

Några exempel, eftersom det alltid gör mig glad att höra sånt här:

ITT: why stereotypes of gamers being generally horrible people exist.

Upvotes for confidence. It’s always badass to see a girl with too much confidence and wit to roll over when the internet nasties try to come out of the woodwork. Thanks for restoring just a little bit more of my faith in humanity.

Wow, of 12 comments 8 are fat jokes, the girl is reading the thread, and she’s not even grossly overweight. This is kind of embarrassing to read.

I think this still falls well under the range of “average weight.” It’s quite a nice costume and it’s a shame that the only reason people are hating is that she’s not rail-thin.

To be fair, it’s fucking Halloween. It’s obvious that she’s from L4D, and people should stop being dicknozzles and just not comment on weight. Someone sees this picture that a girl obviously went to time and effort to make and post. They think “Hey, I can make that person feel like shit.” and post a comment about them being fat. That’s hate filled. OR; Someone sees this picture and thinks “Oh man, I’m gonna make an awesome fat joke for KARMA!” That’s hate filled and stupid.

What is this, youtube?

Och nej, hon är inte vad man kan kalla tjock. Väger lite över medel, men inte så mycket mer. Och det jag började fundera på då var hur mycket hat man får utstå om man är death fat och råkar vilja klä ut sig på Halloween eller köra cosplay. Jag googlade lite, eftersom jag var ganska säker på att jag hade läst något om det innan. Jag hittade inte det jag letade efter, men ramlade istället över ett antal blogginlägg på andra ställen.

Icke-relaterat till texten, men visst ser de awesome ut? Källa: http://lifeonfats.wordpress.com/2010/09/07/yes-us-fatties-can-wear-costumes-too

Bland annat finns det ett inlägg som pratar om hur man, om man börjar prata om “size appropriate” cosplaying, stänger ut fler kvinnor än män. Jag måste erkänna att jag vet väldigt lite om just hur det ser ut i spel – jag är mera inne på böcker osv – och kan egentligen inte uttala mig om huruvida manliga karaktärer kommer i flera olika storlekar, men det här med att kvinnor mer eller mindre finns i två utföranden låter ganska troligt.

Såhär:

On the other hand, there’s a very small variety of female body types allowed for characters in games. The most perennially popular of course is “thin, with large breasts.” Occasionally we also see “thin and girlish:” that is, thin with small breasts, for the waif-type characters.

Now it may surprise you to know this, but these are not the only sizes that women come in. It is possible to be neither fat, nor thin, but somewhere in the middle. It’s possible to be naturally curvaceous, but with thick legs. It’s possible to be pear-shaped. It’s possible to be basically curvy, but have a bit of a round tummy. If you fall in to that last category, like I did when I was younger and thinner, there is exactly one female character in all of geek media that I can think of that you can dress up as “appropriately.” Thank you, Sam Kieth. It’s a start. Of course the only cosplay I can find of Julie, the world’s only comics heroine with a belly, is done by a girl with a flat belly. I’m sure I’m the first to complain.

I’m just not sure that male geeks get this: that all the cool female characters out there generally look the same. They all have a very small variety of body types, while it’s acceptable for male characters to have a wider variety of body types. And that when you say, people should only cosplay something that’s “an appropriate shape,” you’re shutting out a lot of women from a lot of options.

Och det är ju just det. Visst, cosplay handlar om att gestalta en karaktär, men oavsett hur man vänder på det så ser ingen av oss ut exakt som en skådespelare eller en figur i ett dataspel eller vad det nu kan vara. Det är helt omöjligt. Så varför envisas så många med att man ska följa kroppstyp? Är det bara samma gamla tjockishat, det faktum att vi är så vana att media, i vilken form det än må vara, visar smala smala smala, eller något helt annat? Det är svårt att säga.

Sen kan man ju prata om att det här är internet och det vet väl alla hur folk är här, men alltså. Ska första tanken vara “jamen det är klart att folk hatar på det”, snarare än “WTF”? Det har skrivits hur mycket som helst om spel och kvinnoroller och hur tjejer behandlas på diverse spelforum, men det vågar jag överhuvudtaget inte peta i. Jag vet för lite. Besök dock gärna Discordia, där skrivs det en hel om just detta.

Källa: http://fuckyeahfatpositive.tumblr.com/post/10525680538/ive-been-wanting-to-post-this-picture-for-a-while

Och för att avsluta det hela så hittade jag Fuck Yeah Fat Positivity, som har ett underbart inlägg om att strunta i vad folk säger och att klä ut sig till det man vill, oavsett hur man faktiskt ser ut. En hel del av det som sägs där har jag redan avklarat, men slutet på inlägget var så otroligt talande för hur svårt det här är egentligen.

One of the best things was, I had fat girls coming up to me all weekend thanking me for doing the cosplay. People told me things like, “You always see skinny girls doing cosplays like this, I’m glad to see someone more my size doing it too!” and “I am so glad to see a well-made, tasteful, plus-sized Sailor Jupiter!”. I had an awesome time, I felt beautiful in the costume, and I hope that I encouraged more of us fat girls to get out there, love their bodies, and cosplay whatever the hell they want. I think I did the character justice, and fuck anyone who says I didn’t because I’m fat. And if the character could crawl out of the TV right now and talk to me, I think she’d approve.


20
Aug 11

Igen? Really?

Jag vet att jag brukar länka till info, men idag refererar jag mestadels från Fettpaniken av Marie Carlsson (Google Books) och Peta inte i maten! av Mattias Svensson.

Om jag måste läsa en enda artikel till som börjar på det här viset kommer jag skrika rakt ut. Eller iallafall skriva med stora bokstäver väldigt snabbt. Eller med små bokstäver fast ännu snabbare. Om vi tar den där inledningen (som för övrigt kommer härifrån, en replik till Isabelle Ståhls utmärkta krönika), och går igenom den bit för bit ser det ut såhär:

Övervikt bland barn och vuxna har ökat dramatiskt sedan 1980-talet.

Övervikt har ökat. Det kan ingen förneka. Enligt SCB låg den, år 1980 på 30.7%. År 2007 (statistiken räcker bara dit, tyvärr) låg den på 44.2 procent. Det finns dock flera saker man inte har i åtanke när man tittar på de här siffrorna.

1. BMI-skalan ändrades år 1998. Då flyttades gränsen för övervikt från BMI 29 till 27, och senare till 25. Skillnaden är inte enorm däremellan, men det är väl värt att påpeka.

2. Den gamla trötta “sanningen” att vi proppar i oss som galningar och sitter i en fåtölj hela dagarna är inte så sant som man skulle tro. Till exempel finns det färre tunga kroppsarbeten, men fler träningsmänniskor. Vem hade tid att träna var och varannan dag för hundra år sen? Eller ens för femtio år sen? Vad det gäller mat så minskade fettintaget mellan 1979 och 1991 med 11%, och kaloriintaget med 4%. Vi äter också dubbelt så mycket frukt och grönsaker nu som vi gjorde på 60-talet. Alltså kan vi med relativ säkerhet säga att det inte ligger enbart i maten.

3. Om man räknar BMI (vilket man gör i den tabell jag tittar på), så vet man inte om människor har blivit fetare eller bara större. Nu är det inte några enorma skillnader vi pratar om, men med tanke på att kvinnor har växt i medel en centimeter de senaste 25 åren, medan män har växt två, och gränsen för fetma sedan har sjunkit både en och två gånger… Ja. You do the math.

3. Vi lever längre. Äldre människor har större benägenhet att lägga på sig, även om detta inte innebär att de är välnärda. Många äldre (eller ja, 26%) inom äldrevården, är tvärtom undernärda, oavsett hur mycket de väger.

4. Eftersom vikt är självrapporterat lägger man ibland på en aning på de siffror man får rapporterade. Exakt hur mycket, i vilka fall och vad som räknas som ‘ibland’ finns det sällan information om.

Mer än varannan man och mer än var tredje kvinna är överviktig i Sverige enligt Statens folkhälsoinstitut.

Jag har SCB:s siffror, men enligt dem låg fetma år 2007 på 52.1% för män och 36.3% för kvinnor. Intressant här är att den allra högsta procentenheten ligger hos äldre, 57.8% av människor i ålder 65-74 år är överviktiga. Jämför man med 25-34-åringar ligger siffran runt 34%. Se punkt tre ovan.

Så jo, visst är det rent statistiskt sett sant med varannan man och var tredje kvinna, men det är inte riktigt så enkelt.

Övervikt och fetma är ett av de största folkhälsoproblemen i dag, som vi vet ger en rad följdsjukdomar som typ 2 diabetes, hjärtkärlsjukdomar, cancer, depression, infertilitet och belastningsskador.

Att man alltid drar fram de där jävla hjärtkärlsjukdomarna driver mig till vansinne. Enligt Peta inte i maten! har dödsfall till följd av hjärtkärlsjukdomar halverats sedan 1980. Detta samtidigt som man förfasar sig över att antalet feta har gått upp med cirka femton procent. Och visst har detta till viss del att göra med bättre förutsättningar och mer avancerad vård, men ärligt talat? Dessa bättre förutsättningar gäller alla, tjocka som smala.

Vad gäller följdsjukdomar för the tjockis, så har jag skrivit om det förut. Vad gäller infertilitet? OH NO YOU DIDN’T. Det är inte övervikt i sig som är farligt, iallafall inte förrän man är kraftig överviktig (BMI över 38 läste jag någonstans…), utan det är snarare sådant som till exempel polycystiskt ovariesyndrom, graviditetsdiabetes, pre-eklampsi och så vidare som är farligt för barnet. Vad gäller infertilitet har studier visat att det snarare är waist-hip ratio än vikt som spelar in.

Och en ny studie från Karolinska institutet visar att den som är överviktig lider 80 procent högre risk än normalviktiga att utveckla Alzheimers sjukdom.

Alltså. Orkar inte. Klockan är 02:09 på natten, jag kan inte sova och nu har jag nog slut på smarta svar och google-fu. Men ändå. Bullshit. Tro inte på skiten. Särskilt inte om det kommer ifrån en tidning som specialiserar sig på bantning, även om de försöker kamouflera det som hälsosamt och träna och ät nyttigt, blablabla.

Och just det, gå och läs Isabelle Ståhls blogg. Hon är klok.


2
Aug 11

Kloka ord

Vi tar lite latbloggande på det, va? På vad, undrar ni? Jo, på en dag som är så varmt och klibbig att jag inte ens kan sticka för garnet bara blir helt svettigt och otäckt. Så. Lite latblogg på värmen och länkar på det.

Ni vet att jag har mina husgudar. Folk som säger bra saker nästan varje gång de klickar “publish” på sina bloggar, och Michelle aka Fat Nutritionist är en av dem. I det här inlägget pratar hon om mellanmål och vikten av att tillåta sig dem. Och att tillåta dem att vara onyttiga om man känner för det. Mellanmål måste inte vara keso och rivet äpple. (Fast det kan vara det. Om du gillar sånt.) Det kan lika gärna vara chips eller frukt eller choklad eller fil eller kall potatis. Typ.

Gillar särskilt den här biten:

Providing yourself with regular opportunities to eat means that you will either pick rough times (like 6am, 9, 12pm, 3, 6, and 9pm again), or pick rough intervals (two or three or four hours) at which you will sit down with food in front of you.

You do not have to eat. But you have to sit down and look at that food and give yourself real, unconditional permission to eat if you want. And to go back for seconds, or thirds, if you need them. Or to eat half of it and change your mind and throw it away. Or to take a couple of bites and hand it to your husband. (Ahem. What?) Or wrap it back up and stick it in the fridge or freezer for another time.

Kloka ord.


12
Jul 11

Gå och läs

Jamen jag vet. Skulle inte skriva på ett tag. Är fortfarande utan ork, men ramlade över det här inlägget av Isabelle Ståhl. Hon skriver om det där med att bantningstidningar liksom har blivit nästan pro-ana. Exempel:

Tidningens retorik påminner starkt om den på pro ana-forum. De skriver hånfullt om ”Den där inre rösten som tycker att du är ”värd” något extra” och menar att man ska påminna sig om vad det är man vill unna sig – ”att gå ner!” Man ska tänka att ”hungerkänslorna kommer och går, ingen anledning till panik.” Hungerkänslorna ska helt enkelt tränas bort. Man ska ”ha koll” på tankar som att lågt blodsocker skulle vara en ursäkt för att äta, för det är det enligt tidningen inte. Man ska inte bara ständigt identifiera begären och förhålla sig till dem, man ska skämmas så mycket varje gång de dyker upp att man vill radera dem. Att dietshakes som Hunger control dykt upp på Ica är ett annat exempel på industrins flirt med pro ana-forumens retorik. Ätstörningen har blivit hälsa.

Gå och läs.


25
Jun 11

Att “investera” i sig själv

Jamen så har vi IGEN den gamla klyschan “Jag investerar i mig själv” i kombination med viktnedgång. Jag vet inte ens var jag ska börja kritisera det som skrivs i den här artikeln, men vi kan väl göra ett försök.

Först och främst: Det som är en “investering” för en person är för en annan något som får dem att må sämre. Och ärligt talat, den investering denna tjej pratar om är egentligen bara att äta bättre och träna. Vilket, som alla vet, kan men inte måste leda till viktnedgång. Personligen skulle jag vilja säga att det jag mässar jämt och ständigt, nämligen “var snäll mot dig själv” är mer av en investering än att träna med tappade kilon som mål.

Sedan har vi (citat) “Tidigare levde hon med ständig ångest över sin kropp.” Och det enda sättet att bli av med denna ångest är att gå ner i vikt? Allt det får mig att tänka på är det som min psykolog präntade in i mig, nämligen att fly inte är ett alternativ för ett normalt liv. Och nej, jag tror inte att den här personen (vill verkligen inte kritisera henne personligen, det är inte det jag försöker göra här) känner att hon flyr, men det går att dra paralleller. Tänk dig något du tycker är läskigt, som ger dig ångest. I mitt fall är det att vistas ute bland människor, att prata med folk jag inte känner, och så vidare. Flykt (eller undvikandebeteende som det också kallas) är då att bestämma sig för att nej, jag går inte ut. Någonsin. Kanske om jag måste, men inte annars.

Vad händer då med ångesten? Man blir aldrig av med den. Den finns alltid där, den styr ens liv, bestämmer vad man gör, hur man gör det och varför man undviker sådant man tycker om. Om vi ska jämföra det med att vara tjock: Den tjocka kanske undviker stranden, att köpa kläder, situationer som innebär mat, etc. Att banta känns då som ett självklart alternativ eftersom man kan då göra alla de där sakerna. Egentligen är det dock bara är en annan sorts undvikande. Man kan nämligen bara göra dem om man är smal. Går man upp i vikt igen, ja, då är det kört.

Nu säger inte jag att den som är inne på fat acceptance alltid tycker om sin kropp (hej glashus, någon dag ska jag skriva om hur jag mår just nu), men jag tror ändå det är lättare att hantera sin kropp oavsett hur den förändras om man faktiskt försöker jobba med det man har och på att känna att man duger som man är snarare än att försöka ta bort det som ger en ångest.

Sedan nämner hon det där med att det inte funkade för henne att förbjuda vissa sorters mat eftersom hon då åt extra mycket av just detta. Det är naturligt. Det är kroppen som får cravings eftersom den behöver vad det nu kan vara det innehåller. Fett, kolhydrater, protein, you name it. Nu vet jag inte hur just denna bantningskur fungerar eftersom jag inte har nog med sanity points för att ta reda på det. Men jo. Tål alltid att påpekas. Kroppen behöver fett. Kroppen behöver protein. Ät vad du vill människa!

Och sist men inte minst kan vi påpeka att just tjejen denna artikeln handlade om gick ner från 75 till 60 kilo. Knappast death fat, alltså. (Death fat är för övrigt en term som någon kom på eftersom hon hela tiden fick höra att hon skulle falla död ner om hon inte gick ner i vikt. Därmed var hon “death fat”.)

Nu ska jag gå och ligga i en hög på soffan tills sommaren är över. Sommar, no love for you!


23
Jun 11

Bloglove: Fat Heffalump

Hi Kath/Heffalump! I’m just writing nice things about you, promise.

Bara det där med att kalla sin blogg Heffaklumpen tycker jag är hur kul som helst.

Men det här är en blogg jag snubblade över via Twitter häromdagen. Jag har hört talas om den jättelänge, men inte riktigt orkat leta reda på den. Och sen när jag tog mig en titt var precis vartenda inlägg på första sidan hur bra som helst. Det första inlägget jag fastnade för var det här, som handlar om hur tjocka porträtteras i media, fat stigma och även hur hon som person behandlas när hon bara går på en trottoar. Otroligt starkt skrivet, varav särskilt den här biten är något man kan läsa flera gånger.

The impact of that is a culture that treats fat people, and especially fat people with illness or disability, as sub-human. In the past month alone, I have been sent death threats on my blog because I talked about being a fat woman with diabetes, I have been photographed on the street or other public places by a complete strangers (at least four times that I know of), had a well dressed woman of about 45 call me a “fat cunt” as she passed me on a train platform, been spat at by a man passing me on the street and had rubbish thrown at me from a car.

These things don’t happen because there are lots of bad, horrible people in Brisbane. These things happen because every day people are told over and over and over that people like me are an “obesity epidemic” that must be “cured” for the good of the human race, and that fat is a dirty word that you should not say in front of children lest it give them an eating disorder. Because it is bred in our society that fat is the worst thing you can possibly be, so therefore it’s ok to behave horribly to fat people. Because “You’re not healthy!” has become the equivalent to “You are a worthless person!”

Vidare skriver hon om att vi som tjockisar inte har någon slags skyldighet att bevisa att vi FAKTISKT har lika bra hälsa som smala. (Något jag gör ofta, jag vet, men det börjar bli lite långtråkigt.) Läs gärna inlägget hon länkar till också, hör till en annan blogg, men är riktigt bra skrivet det med.

Hon pratar även om den retoriska frågan “om du kunde bli och förbli smal resten av livet, skulle du ta chansen?”, och påpekar att det är en helt meningslös diskussion eftersom det är helt omöjligt att bli det. I praktiken alltså.

Och det här är som sagt bara på första sidan. Gå och läs. Nej förresten, gå inte. SPRING.


14
May 11

Litet tillägg

Tycker det är skitroligt att Lesley från Two Whole Cakes har skrivit om exakt samma artikel som jag gjorde häromdagen och kommit till en helt annan slutsats. Antingen läste jag för snabbt eller så är hon mycket smartare än mig. Bland annat säger hon följande:

We need to remember that when we cite numbers like the above with aghast horror, we’re suggesting it’s unfathomable that someone might rather be blind than fat, because we think of blindness as a terrible terrible fate. In this manner we are valuing able-bodied fatness over non-fat disability. There are lots of blind folks who might take exception to that, and using blindness (or any disability or other social stigma) in this way serves as yet another marginalizing force on folks who are already classfied, like fat people, as the other, outside of acceptable norms.

Låter väldigt bra, makes sense, osv, MEN jag blir irriterad när folk hellre säger att de skulle vilja vara deprimerande eftersom jag vet hur det känns för mig när jag hör något sådant. Sen kan det mycket väl vara annorlunda för folk med andra disabilities och jag vill verkligen inte tala för någon annan än mig själv, men jo, för mig känns det så.

Sen är det ganska troligt att jag inte håller med om allt Sirota, som skrev ursprungsartikeln säger, men just den biten? Jo. Står för det. Med ett JAG JAG JAG i parantes i bakgrunden, dvs, talar bara för mig själv.


11
Apr 11

Saker som sägs om och till tjockisar

Tydligen finns det en hashtag på Twitter som heter #thingsfatpeoplearetold. Jag hittade den alldeles nyss via ett inlägg som sammanfattar ganska många av dessa tweets. Jag har alltså inte varit med från början, men det är ganska vidrig läsning. Några exempel från detta inlägg:

@mymilkspilt: Your body sends a bad message to your children.
#thingsfatpeoplearetold @red3blog
Apr 9, 2011 10:20 PM GMT

@BookMD: Fat people are stupid. If they were smart, they wouldn’t be fat.
#thingsfatpeoplearetold
Apr 9, 2011 11:58 PM GMT

@Living400lbs: But have you really, really TRIED to lose weight?
#thingsfatpeoplearetold
Apr 10, 2011 02:22 AM GMT

@meag26: From my doc, when I explain how healthy my lifestyle is: “well obviously you’re doing SOMETHING wrong.”
#thingsfatpeoplearetold
Apr 10, 2011 02:52 AM GMT

@AmadiTalks: In the back of an ambulance, by a police officer: “Who would rape you?”
#thingsfatpeoplearetold
Apr 10, 2011 03:28 AM GMT

@redheadedgirl: Why would anyone want to fuck you?
#thingsfatpeoplearetold
Apr 10, 2011 04:18 AM GMT

@red3blog: “Take this fat out while we are in here” -Surgeon during a C-Section
#thingsfatpeoplearetold
Apr 10, 2011 06:22 AM GMT

@annacaronz: If you were thin you wouldn’t need to be gay anymore
#thingsfatpeoplearetold
Apr 10, 2011 09:06 AM GMT

@FatVeganCommie: Yes, you are perfectly healthy. Have you considered bariatric surgery?”
#thingsfatpeoplearetold
Apr 10, 2011 02:24 PM GMT

@Lyrical_Huldra: “I don’t know why you bother. You’re so fat you look awful no matter what you wear.”
#thingsfatpeoplearetold #bymymother
Apr 10, 2011 03:51 PM GMT

@notinseason: All fat patients will lie about their diet and exercise.
#thingsfatpeoplearetold #thingsivelearnedinmedschool
Apr 10, 2011 06:01 PM GMT

@kawaiimarti: You don’t have to pretend to be happy with yourself to me. I know it can’t be true. #thingsfatpeoplearetold
Apr 10, 2011 10:17 PM GMT

Klicka gärna vidare, det finns massor som jag inte har tagit med här. Saker folk har sagt till tjocka, alltifrån läkare till anhöriga. Jag själv har haft tur. Det mesta jag har fått höra är kommentarer om huruvida jag är gravid eftersom min mage är tjockaste delen på min kropp. Men folk säger alltså sånt här. Till sina medmänniskor. Det är så hemskt att man inte vet var man ska ta vägen. Själv vet jag inte riktigt vad jag ska säga utom a) vi är inte ensamma, b) folk är vidriga, c) IT’S NOT FAIR (med fotstampande och allt).

Och det låter alltför vidrigt och överdrivet så föreslår jag att du läser Fat Heffalump som skriver vidare om folks reaktioner av typen “men så illa kan det väl inte vara” alternativt “men herregud, varför har ni inte sagt något innan”. (Svar: Det har vi. I åratal.)

När jag ändå är inne på Twitter kan jag nämna de bästa FA/HAES-twittrare jag följer. Det finns många fler (kolla in listan i första inlägget, där finns många), men några stycken är:

@FatStigma (rekommenderas verkligen)
@Living400lbs
@Doc_Samantha
@Definatalie
@TheRotund
@FatNutritionist
@KateHarding
@52stations

Och på svenska…
@HannaFriden
@JuliaSkott

Finns det fler på svenska? Säg till isåfall. Och jag själv finns såklart på @jumbledwords, även om mina FA-tweets ofta kommer bort i allt babbel om skrivande, fotboll och handarbete.