Jag har inte för vana att klaga på folk som skriver saker om fat acceptance, men igår fick jag nys om ett visst bloginlägg via Twitter. Du kan hitta det här, på amerikanska feministtidningen Bust’s hemsida. Största delen är bra, och handlar om att inte be om ursäkt för att man är tjock, men ett par saker fick mig verkligen att muttra ilsket för mig själv.
Först av allt skriver den här bloggaren om att fat hate är den enda sortens fördomar som faktiskt är okay. Det har jag själv skrivit, det ska jag erkänna direkt. När man på Twitter påpekade att det faktiskt är ganska missvisande eftersom rasism, sexism, homofobi och transfobi fortfarande är vanligt tänkte jag på det, och jo, det är sant. Väldigt sant. Dock är skillnaden här att fat hate faktiskt i vissa kretsar som annars är insatta i alla de andra -ismerna och -fobierna är accepterade. Så jag håller med om att generellt sett är det maginaliserande att vifta bort alla de andra varianterna av xenofobi, men samtidigt… fat hate sträcker sig längre.
Men iallafall. Det kan jag ta på mig. Den bit som gjorde mig allra mest upprörd var den här:
I was watching The Biggest Loser, the weight-loss reality show on NBC, as a contestant in her early 20s melodramatically sobbed. She’d been fat her whole life, never got asked on a date, never went to a prom, never had a boyfriend, and she “wanted her life back.”
I rolled my eyes. I was fat in high school, and I had no trouble. I got asked to the prom (though, as a high school anarchist, I chose not to go), I had boyfriends. I couldn’t help but think this crying girl on television was buckling to the pressure. What if she was just a boring person? What if, instead of accepting or trying to change her personality, she blamed her problems on being fat because everyone told her that’s where her problems lay? I wanted to tell her that losing weight doesn’t rid you of all your problems-in fact, she would probably just find new ones.
Alltså. Håller med om att smalhet inte är lika med lösningen på alla problem, men jag är så jävla trött på att “jag var populär, jag hade pojkvänner, blah blah blah” används som någon sorts måttstock på hur “normal” man är, trots att man är tjock.
Jag är extremt blyg. Jag har problem med sociala situationer, jag har svårt för att föra ett normalt samtal om det är för mycket annat som händer samtidigt. I skolan var jag en outsider, jag hade två eller tre kompisar och resten av skolan tyckte (antog jag då) att jag var jävligt tråkig som aldrig pratade och inte vågade säga vad jag tyckte.
Jag var så extremt jävla medveten om allt det här. Jag menar, WTF? Hon föreslår alltså att man behöver ÄNDRA SIN PERSONLIGHET.
Visst det är ett “or accept” tillagt där, men det gör mig ändå så oerhört ragey. Att ändra sin personlighet är inte mer uppnåeligt än att nå sin drömvikt och stanna där. Visst, man kan jobba på sin blyghet, man kan lära sig att prata inför folk och så vidare, men det är extremt svårt. Och i grunden är man ändå den man är.
Som att den här tjejen (har ingen aning om vem hon är, tittar inte på TV) är så jävla medveten om sina tillkortakommanden. Blyga eller ensamma människor vet att de inte räcker till. Det är inte så annorlunda från det utanförskap man känner som tjockis.
Faktiskt.
Edited to add: Hon som skrev det här har bett om ursäkt på Twitter för det förstnämnda, dvs att hon kallade sizeism den sista typen av diskriminering.