Posts Tagged: träning

various — 4 Comments
2
Oct 11

När pengarna inte räcker till

SOC, löparbyxor, 249 kr.
Nike, träningslinne, 199 kr.
Adidas D Firebird, 699 kr. (Dock köpt för 15 år sedan…)
SOC, sport-bh, 199 kr.
Adidas Escalate Stability, 799 kr.

Jag frågade ju om tips på träningskläder för ett tag sedan. Därför tänkte jag nu visa hur det blev egentligen. Än så länge har jag inte köpt någon löparjacka, som någon tipsade om (pengabrist) och adidasjackan från 1996 får duga. Den är ändå mycket smidigare än valfri luvtröja, så tills det blir svinkallt funkar den bra.

Men byxorna! Vilken revelation. När jag gick till Stadium var jag beredd på att gå där ifrån fräsande som en arg katt om att bara tjejer i storlek 36-38 (40 om man ska vara generös. 42? Ehhhh… Kanske) kan köpa träningskläder sådär rätt upp och ner. Och jo, jag muttrade mig igenom tjejavdelningen, och var beredd på att ge upp när jag såg skylten LÖPARKLÄDER. Rusade dit och hittade då de här. Storlek XXL, herrstorlekar, lite fladdriga och så, men otroligt lätta och mycket varmare än de ser ut.

Jag kör med billig SOC sport-BH, random träningslinne jag hittar i garderoben (har ett antal, de flesta köpta på rea), och så skorna som min arma moder snällt betalade åt mig.

Anledningen till att jag pratar så mycket om just priser är att jag funderade på att teckna gymmedlemskap bara över vintern, kollade in priserna och ramlade baklänges. Det pratas mycket om att de med minst inkomst ofta har sämre hälsa. De är tjockare, de har mer hål i tänderna, de sköter sig inte. Och sen börjar man prata om att UTBILDA dessa stackars korkade människor eftersom de bara inte FÖRSTÅR.

Därför vill jag ge er några prisexempel på gym här i min lilla stad. Jag gillar att springa utomhus, men när det är två meter snö är det inte så kul. Men såhär är det:

Gym 1 ligger precis bredvid en busshållplats, väldigt bra och smidigt:

Helår, per mån: 349 kr
4 månader, per mån: 619 kr

Gym 2 ligger, tja, kanske 5-10 minuter från närmsta busshållplats, inte riktigt lika bra standard vad jag har hört:

Helår, per månad: 249 kr
3 månader, per månad: 299 kr

Friskis och Svettis, ca 20 minuter från närmsta busshållplats, om man inte vill byta buss då:

Helår, per månad: 215 kr
3 månader, per månad: 460 kr

Gym 2 skulle kanske funka för mig, även om anledningen till att jag sade upp mitt medlemsskap i våras var just att 299 kr var för dyrt för mig. Jag hade då varit medlem i gym 1, och sedan dess har alltså priserna gått upp såhär mycket. Sexhundra kronor i månaden. Ärligt talat.

Och jo, 300 kr i månaden är kanske inte så dyrt, iallafall inte om man jämför med gym 1. Men ändå. Alla har inte råd med det heller, och det är inget att skämmas för. För min del betyder det skogen, iallafall tills det börjar snöa. Jag älskar att springa där, det gör mig glad på många sätt, men det skulle vara skönt att kunna göra sin runda inomhus och inte behöva sluta träna på vintern.

Och då har vi knappt ens pratat om det där med bra skor (är inne på tredje paret nu), träningskläder som inte hindrar mer än de hjälper, eventuella knäskydd (de jag vill ha kostar över fyrahundra styck) eller vad man nu kan tänkas behöva. Så nej, träning är inte för alla. Det är inte ‘bara’ att gå ut i skogen. Att hitta ett gym och snällt teckna sig för autogiro (vilket, om man är så fattig som mig betyder övertrassering nästan varje månad). Vi är alla olika. Vi har olika möjligheter, olika behov, och det som funkar för en person funkar inte för alla.

Just nu har jag väldigt kul när jag tränar sådär på egen hand. Jag kan springa i tio minuter nu, vilket inte låter så mycket, men som för mig är något enormt. Om jag bara kunde på RunKeeper att funka på min gamla skraltiga mobil så skulle jag kanske veta hur långt jag sprang också. Inte sådär värst långt skulle jag tippa. Ett par kilometer antagligen. Ja, om man räknar in bitarna jag går också.

Jag hoppas bara att när jag sätter igång igen efter vintern så blir det lättare än när jag började från första början. Några månader utan träning är trots allt något helt annat än över tio år utan minsta springsteg.

Och nej, jag har inte gått ner i vikt. Dock kan jag springa till bussen utan att kollapsa, och dammsuga utan att sätta mig ner och vila emellanåt. Och det är det som är det viktigaste för mig. Jag vill inte bli smal och snygg (ha, likely story). Jag vill bara orka. Och det gör jag. För det mesta iallafall.

various — 3 Comments
31
Aug 11

Träningskläder

Hörni, vad har ni på er på era löprundor när det börjar bli kallt? Känns inte som att sladdriga mjukisbyxor och bylsig hoodie är något jag vill repetera i år igen. Rekommendationer får gärna innehålla länkar och/eller märken och affärer, är helt lost.

Sörjer att gamla fotbollsshorts och linne inte går länge. Svinkallt ju.

various — 5 Comments
2
Jun 11

Boken: När kroppen inte räcker till

Jag håller nu på och pysslar med boken, skriver lite nytt och redigerar gamla inlägg för att reflektera sådant jag har kommit på under vägen. Och eftersom jag faktiskt inte är så intresserad av att tjäna pengar på det här (alltså, det skulle väl vara kul, men mest gör jag den så folk som inte, eh, förstår sig på datorer kan läsa också), så tänker jag lägga upp de extra bitarna här också.

Det här kommer från kapitlet om träning. Och var inte rädd för att kommentera. Det här är inte set in stone. Förändringar kan komma att ske, inte minst om jag får kommentarer om att jag är helt fel ute.

====



Jag slutade träna förra sommaren eftersom det alltid är på sommaren som jag blir som mest deprimerad. Något som det inte pratas så mycket om när det tjatas om att tjocka ‘bara’ behöver träna regelbundet och äta nyttigt är just det där med att alla faktiskt inte kan träna. Alla har inte den möjligheten och att anta motsatsen kallas ofta ableism. Jag har inte hittat något bra ord på svenska så jag kör på det engelska. Able är motsatsen till disabled, det vill säga funktionshindrad, och det är där ordet kommer ifrån.

Den där tjockisen i rullstol som du antar bara åker för att hon är lat (inte så vanligt här i Sverige, men i USA såg jag feta i elrullstolar ganska ofta) kanske har reumatism, fibromyalgi eller någon av hundra andra åkommor. Hon som flämtar av att gå upp för en trappa kanske har astma. Och någon som mig, som tillbringar en stor del av sommarhalvåret inomhus med nerdragna persienner, kanske lider av exempelvis årstidsbunden depression (som jo, finns i både sommar- och vinterversion) och inte bara ligger i en hög för att det är bekvämt.



Med det här vill jag säga att man inte alltid kan se på något varför de inte ‘tar hand om sig’, som det så överlägset heter. Den där tjockisen kanske visst gör det, men på det sätt som fungerar för henne. Och om du råkar vara den där som inte orkar, kan eller hinner så är det också helt okej. Det gör dig inte till en sämre människa.

Och när jag ändå håller på kan jag ju nämna att det inte heller är något fel på att helt enkelt inte ha tid eller råd att träna. Visst kan man gå ut och gå alldeles gratis, men om man inte har tid? Småbarnsförälder, karriärmänniska, genomstressad måsteperson? Spelar ingen roll. Du behöver inte rättfärdiga din tjockhet genom att kämpa dig igenom träningspass bara för att du borde.

Det kommer mer om det i nästa inlägg, så jag säger bara såhär: Du gör som du vill. Det är din kropp. Ingen jävel ska komma och tala om för dig vad du borde eller måste göra. Nej, inte ens om du är tjock.

various — 1 Comment
30
May 11

Boken: Praktiska aspekter

Jag håller nu på och pysslar med boken, skriver lite nytt och redigerar gamla inlägg för att reflektera sådant jag har kommit på under vägen. Och eftersom jag faktiskt inte är så intresserad av att tjäna pengar på det här (alltså, det skulle väl vara kul, men mest gör jag den så folk som inte, eh, förstår sig på datorer kan läsa också), så tänker jag lägga upp de extra bitarna här också.

Det här kommer från kapitlet om träning, och om du har tips på andra märken av träningskläder som passar tjockisar, kommentera!

====

Jaha. Men hur gör man då? Hur kommer man sig för att träna? Om du verkligen vill få motivation av denna typ så rekommenderar jag Linnas träningsskola. Hon säger allt jag skulle kunna säga om saken, men jag tänker ändå babbla lite om det. Det känns mer komplett så, det här kapitlet. Men för att förenkla det hela är det bra att komma ihåg åtminstone några saker:

a) Kläder och skor. Bra att ha när man ger sig iväg. Sådär allmänt.
Just nu springer jag i antingen mysbyxor eller gamla fotbollsshorts samt tighta linnen. Dock har byxorna en decimeterlång reva på insidan av låret och jag börjar växa ur en del av mina linnen, som nog har krympt lite, så jag behöver köpa nytt. Trots detta kan jag rekommendera figurnära. Man springer liksom fortare då, är inte så hindrad av det bylsiga. Och Röhnisch må vara dyra, men de har en plus size-linje som verkar helt okej. I övrigt har jag inte så stor koll på vad som finns, men har märkt att man ofta kan ha mindre storlekar än vanligt vad gäller linnen eller tröjor. De töjer sig såpass. Tills du råkar tvätta dem i 60 grader vill säga.

Vad gäller skor? Ingen koll alls. Jag köper bara de spädisen i affären pekar på.

b) Andra träningsfreak är mindre läskiga än du tror.
Låt dig ej skrämmas av gymkillarna som har kafferep mellan maskinerna. Iallafall inte förrän de tar upp fem stycken varav du behöver använda fyra. Då kan du muttra lite på dem så de går och skvallrar elsewhere. Gäller även om du går ut och går och folk med kondition av kullerbyttor och hoppsa-steg rusar förbi i spåret.

c) Testa olika sorter. Smörgåsborda dig igenom träningsschemat.

Vissa gillar gym, andra kärringgympa (som lillasyster så diskret kallar det) och för en del är yoga det bästa som finns. Själv började jag tycka träning var riktigt roligt när jag började gå och springa i skogen istället för att tvinga iväg mig själv på gruppträning eller somna under yogapasset.

d) Skäms inte. Inte för magen, inte för tuttarna, och definitivt inte för att du inte orkar så mycket i början. 

Det är otäckt i början. Det går liksom inte att gömma sig i träningskläder. Dock sneglade jag massor runtomkring och insåg att nej, jag var inte den enda tjockisen, och folk var så inne i vad de höll på med att de inte hade tid att stirra på hon i dåliga skor och för stora kläder. Du vågar. Kom igen.

e) Ta hand om kroppen. Pausa när det behövs. Att springa tills man spyr rekommenderas bara på The Biggest Loser.
Här kommer det viktigaste, nämligen: Skäms inte för dina skador. Om du har ont i knäna eller lederna eller vad det nu må vara gå till en sjukgymnast. Även om det är den sortens skada vi har blivit itutade Jag väntade jättelänge innan jag tog mig iväg eftersom jag var rädd för mässandet om bantning, men när jag väl kom dit så sa han (och då pratar vi läkaren som inte drar sig för att klämma ur sig det mindre taktfulla, typ “du är ju KOBENT!”) inte ett ord om min vikt.

Och en sak till: Pausa när det gör ont. Man ska inte springa som en tok när man inte har tränat på tio år. Man behöver inte kämpa sig igenom ett helt varv i spåret baraföratt. Det ska vara kul att träna. Om du har träningsvärk i en vecka efteråt, ja, då har du gjort för mycket. Titta på d) en gång till. Ont? Tjurigt? Sakta ner. Ta en paus. Gå till farbror (eller tant!) doktorn om det behövs.

Det var nog allt såhär långt. Kolla in Linnas Johansson blogg för mera info. Hon säger mycket klokt om träning.

various — 13 Comments
20
Apr 11

Nu är jag tillbaks!

Oj. Fick veta tidigare idag att min domän inte funkade (tack Julia), vilket jag inte hade märkt ens. Förfallodatumet var först nu i slutet på månaden så jag vet inte ens varför den föll bort långt innan dess. Men nu är jag tillbaks, hoppas att ni inte har saknat mig alltför mycket, haha.

Två små saker såhär i förbifarten.

a) Har någon av er som har gått upp i vikt mellan tillfällen ni har testat löpning känt det i kroppen? När jag tränade på gym och sprang massa på löpband hade jag lite gnälliga knän, men det fixades med knäskydd. Nu har jag gått upp tio kilo och börjat springa i skogen istället (obs, ej relaterade), eftersom jag är för fattig för att lägga 300 i månaden på gym. Älskar det ännu mer än att springa på löpband, tack vare den briljanta Couch to 5k-appen (finns för övrigt till både iPhone och Android, mvh mobbad Android-ägare).

Tyvärr så har jag, som aldrig någonsin fått träningsvärk av någon träning överhuvudtaget (omänskligt, jag vet) fått otroliga problem med mina ben. Vet inte om det är benhinnorna eller bara träningsvärk i vader, skenben, fötter, osv, men skillnaden! OMG. Gör ont. Detta problem hade jag alltså inte när jag vägde 90 kilo, fast jag använde samma skor och knäskydd, etc. Någon som vet om det är viktökningen som belastar mer eller om jag bara är otränad? Vill fortsätta ju, tycker yoga är så sjukt tråkigt. Och jo, jag stretchar. Ska dock börja göra det mer ordentligt, inte så random.

b) Har bestämt mig för att göra en liten serie med sammanfattningar av diverse intressanta vetenskapliga artiklar. Detta kommer sig av att jag för en uppgift i skolan läste ett antal artiklar av bland andra Traci Mann, Linda Bacon och Samantha Thomas, alla välkända inom fat acceptance och health at every size. De var så himla intressanta, så mycket jag vill prata om här. Hinner dock inte just nu, men det kommer!

Men det är det jag har på G.

Sådär. Liten update i förbifarten bara så att din RSS-läsare ska tala om för dig att jag är tillbaks. Glad påsk! (Säger tjejen som inte äter ägg, kött, fisk, gluten och bara lite laktos. Ha. Ingen påskmat för mig.)

various — 1 Comment
8
Apr 11

Spring spring spring släpp tjockisarna fria

Crosspostat här, eftersom jag insåg när jag skrivit där att det inlägget passade här också.

Jag testar nu Couch to 5k eftersom jag inte hade råd med gymmet längre. (Har jag skrivit om det förut? Minns inte.) Det finns en skog två minuter härifrån med en två kilometers slinga. Den är mindre tjock med folk än elljusspåret och mindre… arrangerad också. Enda spåret av mänsklig inverkan är små röda fyrkanter på träd då och då så att man inte ska gå vilse.

Men Couch to 5k. Tanken är att man ska jobba upp till att springa fem kilometer på åtta veckor. Jag har två kompisar som kör med det nu, har gjort det några månader och kan springa 25 minuter i sträck utan att stanna. Så jag bestämde mig för att testa och OMG, jag är sjukt otränad. Att springa på löpband är ingenting i jämförelse, inget motstånd, inga backar. Första dagen kör man fem minuters promenad som uppvärmning och sedan 60 sekunders löpning och 90 sekunders promenad, gånger nio. Tanken är alltså att man ska öka efter bara en dag, men jag orkade bara sex löpsekvenser första dagen så jag repeterar. Om och om igen.

Det bästa är egentligen appen, som man kör över musiken i öronen. Den timear åt en, räknar ner varje period och när man hamnar på noll säger den strängt RUN eller WALK. Gör det hela mycket lättare, även om jag var tvungen att köra Spotify på telefonen istället för bästa playlisten på ipoden. Gillar inte Spotify. De har inte mina älsklingsband, inte alla av dem iallafall. Men de har åtminstone lagt till en del The Lucksmiths.

Alltid när jag tränar är jag så medveten om Good Fatty-begreppet. Som att jag inte “får” vara tjock om jag inte är nyttig och tränar. Thina på Beyond Sizes har skrivit om det här förut. Att det är okej att vara tjock om man skäms, tar hand om sig, som någon slags “men jag gör iallafall”-grej. Och jag hatar att jag tänker så mycket på det. Att det alltid finns i bakhuvudet.

So what om jag äter two whole cake till frukost och blir andfådd och att gå i trappor. Gör det mig till mindre människa? Till den sortens tjockis man “får” se ner på?

Nej. Det gör det inte. Jag får göra precis vad jag vill med min kropp, det är ingens business utom min. Ändå är det så svårt att hålla fast vid. Alltså, inte så att jag förvägrar mig god mat eller så, men ibland kommer det dåliga samvetet och knackar på.

Inte okej.

Jag mår bra av att träna. Av att äta relativt nyttigt. Men jag hatar att tankarna flyter på såhär, att jag blir påmind om det här. Varje jävla gång. Det är iochförsig inte bara tjockisskapet jag har i tankarna. Det är även balansgången mellan vad som är nyttigt och som får mig att må bra och ätstörningsträsket. Det är en smal lina att balansera på, och något jag är oerhört medveten om. Och bara det faktum att det måste vara så, att jag fortfarande minns de tankar jag hade för – wait for it! – FJORTON ÅR SEN är inte bara ledsamt utan nästan sjukt. Mina fysiska besvär är borta, evighetslänge sedan borta, men det psykiska? Not so much.

Eller jo. För det mesta är de det. Men ibland minns jag. Ibland dyker de upp. Och då sparkar jag dem ilsket ut ur dörren och springer lite fortare. För att jag vill. För att jag kan. Och för att jag tycker det är roligt.

various — 6 Comments
18
Mar 11

Så tar vi det igen (och igen, och igen, och igen…)

Läsare Matilda länkade mig till den här artikeln igår. Extrem headdesk på den. Det är Helena Soto, som SvD betecknar “kristen civilekonom och förläggare”, som skriver om en dating site för gifta (tror det är den, hon specificerar inte och det var den första Google serverade mig). Jag har hört lite om den förut, men inte riktigt orkat bry mig. Antog att den på något vis handlade om gifta i öppna förhållanden som ville ha fler partners. Det låter inte så på beskrivningen, och som någon som blivit bedragen är jag… ja, let’s just say att jag inte är förtjust i idén. Jag vet hur livet rämnar när man får veta en sån sak. Jag har inget emot polys, måste säga det, det är bara något jag aldrig skulle klara av själv. Är för svartsjuk. För osäker.

Men.

Vi kan prata i hundra år om vad vi tycker om idén med den här dating-siten och att göra en sån sak, det är helt klart. Dock är det inte det som intresserade mig mest. Det jag (och Läsare Matilda, tack för länken!) vänder mig emot i artikeln är nämligen den liknelse Helena Soto drar. Den låter nämligen såhär:

En liknelse kan hjälpa oss att förstå paradoxen: Man kan inte säga till en överviktig människa att äta det hon själv känner för så länge hon inte medvetet skadar andra – det är då mycket troligt att hon kommer att äta för mycket och ta kål på sig själv (och endast en hjärtlös och amoralisk person skulle förbli likgiltig inför detta). Inte heller kan man säga till en sjuk värld och en vilsen människa att göra det hon själv känner för – hon kommer då obevekligen förr eller senare att gå fel.

Här måste jag (återigen) påpeka följande:

1. Vi överviktiga behöver ingens tillåtelse för att äta. Vi äter så bra på egen hand, lovar, och behöver ingen som talar om för oss vad som är rätt och fel. Vi vet mer om näringslära än många smala människor. Vi kan rabbla kaloriinnehåll in absurdum. Varför? Jo, Helena, det har att göra med att många av oss har bantat halva våra liv. Vi kan allt det där. Faktum är att det är bantningen som i många fall har gjort oss tjocka(re) och bidragit till våra hälsoproblem. Vi klarar oss så bra utan att någon talar om för oss vad vi ska äta. Vilka “livsstilsförändringar” som är rätt för oss. Osv.

2. Mat “tar inte kål” på en. Visst finns det människor som är mer eller mindre hälsosamma, men som jag har sagt ungefär hundra gånger, alla av dem är inte tjocka. Kroppsbyggnad sitter nämligen i generna. Lika mycket (eller mer!) som längd. Det finns tjocka som äter onyttigt, men man måste göra så i evigheters evigheter för att utveckla till exempel hjärt-kärlsjukdomar. Faktum är att bara 0.1% av de allra, allra tjockaste löper risk att dö av fetmarelaterade sjukdomar. Och om man skulle få en hjärtattack eller liknande så har tjocka högre chans att överleva än smala.

3. Sjuka människor, vad det än må vara för sorts sjukdom (psykisk, fysisk, same shit), behöver inte någon slags övermänniskor som sitter och talar om för dem vad de ska göra. Det spelar till exempel ingen roll hur många gånger du säger till en psykiskt sjuk människa att hon kommer må bättre om hon går ut och tar en nypa luft, om hon äter det eller det och vad det nu kan tänkas vara. Sjuk är sjuk är sjuk. Bemästrande toner ändrar inte på det. Vet du vad som hjälper? Mediciner. Terapi. Läkare. Behandling. Förståelse.

Förståelse. Du borde prova det nån gång.

Och sist men inte minst: Jo, förstår att Helena menar väl. Att hon valde en olycklig metafor. Men, trots detta ville jag säga något. Varför? Jo, därför att jag är trött på att vara något slags exempel på hur fel det kan gå. På bemästrande toner. Som att vi aldrig tänkt på att banta förut! Som att röra på sig är ett så revolutionerande begrepp! Det är det inte. Det är tråkigt. Gjort. Sagt. Särskilt för de av oss som faktiskt tränar, oavsett om folk tror på det eller inte.

Därför blir jag irriterad. Därför skriver jag sådana här inlägg. Och för övrigt tog det lika lång tid att hitta de här länkarna som det tog att skriva resten av inlägget.

various — No Comments
8
Jul 10

Mera fangirling

Lyssnade på ett till avsnitt av Fatcast. Det tionde i ordningen om man inte räknar de mittemellan-avsnitt som kommer då och då. Igår pratade de om träning och det var så bra att jag känner att jag måste skriva lite mer om vad de pratade om. Ibland räcker liksom inte “lyssna på det här” till.

(Och innan jag glömmer bort det, om du vet något annat podcast om fat acceptance som jag borde lyssna på, länka! Är alltid intresserad av sånt, det här är bara det bästa jag känner till.)

Ska väl även påpeka att de också pratar om varför de gillar att träna, inte bara de negativa aspekterna (till exempel säger Marianne att hon älskar att springa eftersom dunsandet som kommer med varje steg påminner henne om hennes vikt, hennes “impact”, som hon säger (något som jag också gillar med att springa), men det var alltså följande som jag tyckte var mest intressant:

* Det är faktiskt classist och ableist (kan ej översätta de orden, sorry) att förutsätta att alla a) har råd med ett gymkort, b) har TID att gå till gymmet tre-fyra gånger i vecka som det propageras för i många sammanhang, och c) att alla KAN hoppa, springa och utföra de här traditionella träningsformerna. Här i Sverige är det ganska lätt att ta sig fram i kollektivtrafiken, men så är det inte överallt.

* De utvecklar det som nämns ovan, nämligen det där med att det bara är gymmet som räknas. Om man dansar runt i vardagsrummet i bara trosorna i evigheter eller leker med sina barn eller går i affärer en hel dag så är det liksom inte träning “på riktigt”, fast man rör på sig i princip hela tiden.

* I många fall så är det så att tjocka har lärt sig att det där med att gå ut i illasittande kläder (och det är ÄNNU svårare att hitta träningskläder som passar), särskilt till ställen där de vet att det kommer finnas många vältränade och antagligen smala personer inte är en bra idé. Det är väldigt svårt att lära om, och får många av oss att känna att vi kanske borde gå ner i vikt innan vi ens vågar oss iväg.

* Vidare pratar de om det där med själva idén med gym är (eller känns som att de är) designade för att få oss att gå ner i vikt, och i förlängningen talar om för oss att vi inte ser “rätt” ut och måste förändra hur vi ser ut för att överhuvudtaget få vara med. Det här behöver självklart inte vara sant i praktiken – jag vet att mitt gym inte får mig att känna mig så överhuvudtaget – men inuti en tjockis huvud kan det kännas så.

Med allt det här sagt, så tycker jag själv om att träna, men steget till att ge sig iväg kan vara stort, och det här kan vara några anledningar. Jag säger inte att det upplevs såhär av ALLA, men jag kan tänka mig att det är ganska vanligt. Själv för jag ständigt en kamp med mig själv för att försöka behålla träning som något roligt och inte ett måste. Nu på sommaren, till exempel, är själva idén om att gå till ett gym ganska… eh, tråkig. Och då måste man inte. Så är det bara.

Innan jag börjar upprepa mig själv igen ska jag dela med mig av ett par citat från det här podcastet och avsluta inlägget:

Citat 1:

“So it’s classist and it’s ableist to have all these cultural expectations that everybody is going to exercise in this one particular fashion and I would also say it’s sexist because it’s predominantly women. There was this study recently about how women past a certain age need to up their exercise an hour a day to maintain their youthful figure or whatever. And that pissed me off on so many levels, I mean, there’s so much WRONG with that kind of bullshit, both from an ageism perspective and a sexism perspective and a general fuck-off-it’s-my-body-perspective.”

Citat 2:

“As women we are taught that we need to minimise ourselves, that we need to, you know, take up as little space as possible, that we need to have as small of a physical body as possible and I feel very strongly that that is an actual physical manifestation of the minimising of women’s power and embodiment and self-will and all that stuff.”

Något att fundera över kanske.

various — 4 Comments
24
Jun 10

Lite mer om The Biggest Loser

Jag skulle egentligen inte skriva mer om The Biggest Loser, men sen postade Beyond Sizes några videos med genomvidriga Jillian Michaels, och OH MY GOD. Jag visste att hon var elak och slavdrivaraktig, men det där var verkligen mer än jag hade kunnat tänka mig.

Ett citat:

“Unless you faint, puke or die, KEEP WALKING.”

Ursäkta, men exakt hur är det bra för en överviktig person som förmodligen går till gymmet för första gången på länge, kanske någonsin, att pusha sig tills de spyr? Hur får det honom eller henne att fortsätta träna? Om man gör motion till ett straff, till något man gör för att man är så genomvidrig att man faktiskt inte förtjänar bättre, hur stor är chansen att man fortsätter?

Inte så särskilt stor.

Det vanligaste argumentet brukar vara att det “blir bättre TV” på det här viset, när man bara lär ut till tittarna att det inte räknas om man inte svimmar eller spyr av överansträngning. Man lär dem att träning är något negativt, någon man ska straffa the big bad fatties med. Som att man skulle kunna FÖRÖDMJUKA folk till att gå ner i vikt.

Jag gillar träning. Jag gillar det hur mycket som helst, något jag inte skulle ha sagt för ett år sen, men jag tror att om jag hade pushat mig såhär mycket hade jag förmodligen slutat efter tre veckor. Eller tre minuter.

Ärligt talat, jag blir så arg. Så provocerad. Träning kan vara roligt, avkopplande, skönt, etc, etc, och jag älskar när jag orkar lyfta mer eller springa ett par minuter längre, men när jag hör sådant här blir jag helt obstinat och vill vägra träna bara för att.

Det är så jävla idiotiskt.

Det här är inte det enda sättet. Det är det VÄRSTA sättet. Och om du vill veta hur ett bra sätt ser ut? Kolla in Linna Johanssons träningsskola. Har nämnt den förut, kommer nämna den igen, för det behövs som motvikt.

Själv har jag bara en sak att säga till Jillian Michaels. Det låter ungefär såhär:

FUCK DIRECTLY OFF, thank you.

various — 6 Comments
3
Jun 10

Random tankar om gym och träning

Har funderat på om det där med gym bara är till för friska människor. Mitt ligger nämligen två trappor upp, utan hiss. Eller jo, det finns nog en hiss, men den är jävligt bra gömd, för den ligger absolut inte där man kan se den.

Utanför finns två bänkar att sitta på. Det vill säga, om man har lust att antingen gå upp för fyra trappsteg eller ta en tjugo meter lång omväg. Vilket är aningen opraktiskt om man har ont och vill sätta sig ner medan man väntar på skjuts, och med tanke på att det ligger i samma byggnad som vårt äventyrsbad, som tydligen kostade 478 miljoner att bygga så tycker man att det kanske skulle vara mer tillgängligt.

Det här stör mig dock inte alls lika mycket som det rent psykiskt påfrestande, eftersom det är just det jag personligen har besvär av. Då jag är “of a mentally interesting flavour” som jag brukar kalla det, har jag extremt lätt att få sensory overload. Mycket ljus, ljud, saker som rör sig och så vidare gör mig enormt trött. Därför väljer jag alltid löpbandet längst inne i ena hörnet, för hamnar man längre ut i salen har vi cirka tio TV-apparater, inställda på cirka tre olika kanaler, vilket tredubblar synintrycken, och sen har vi alla de människor som rör sig mellan maskinerna, som pratar och beter sig som människor gör mest, och ovanpå det musiken. Oftast är den på någorlunda låg volym, så att jag kan stänga ute den med ipoden, men idag? Idag jobbade killen som gillar vidrig vad-det-nu-heter-musik, sån där som får en att undra om man inte håller på att få ett anfall av något slag.

Long story short (eller short story long, kanske jag ska säga), så blev det ingen stretching för mig, eftersom jag var på sensory overload deluxe och typ var tvungen att springa därifrån. Icke roligt.

Dock kan jag upplysa den som är intresserad av att jag har nya skor, lång vila (sex dagar!) och en magisk kombination av tejpning och knäskydd, vilket innebär att mina knän knappast gör ont alls. Mormor håller på och fixar in mig hos sin sjukgymnast, men tills dess får jag hålla till god med ovanstående.

Och för att ge det här åtminstone något så när tjockis-relaterat innehåll, finns det någon som läser det här som är tjockis och pysslar med yoga och/eller pilates? Känner att jag måste byta ut ett av mina spring-som-en-galning-pass mot något sådant, men vet inte alls hur väl anpassade de är för någon med begränsad smidighet. Alla tips mottages tacksamt!

Sist men inte minst, här kommer bilder på Kaia-i-tight-linne. Det var bara en person som frågade efter detta, men jag är väl inte den som är den. Så här är jag. Osminkad, stressad och med otvättat hår. Samt i träningskläder, såklart.

Smalaste bilden.

Tjockaste bilden.

Och så magen!

Jag kan väl för övrigt upplysa den som undrar att jag ser likadan ut som innan jag började träna. Visst, jag orkar mer, jag är starkare och dör inte av att springa till bussen längre, men jag ser precis likadan ut, har inte blivit smalare och om vågen inte ljuger (det brukar den göra) har jag gått upp fyra kilo. Och nej, så bra form är jag inte i att samtliga fyra kilo kan räknas bort som muskler.

Så, jo. Här har ni ett exempel på att man inte måste träna för att gå ner i vikt, att man inte måste gå ner i vikt för att man tränar och att det är möjligt att pyssla med sånt här helt enkelt för att det får en att må bra, oavsett hur läskigt det är att gå ut i det där lagom tighta linnet och byxorna det bara inte går att gömma sin tjockhet i.

Det är fullt möjligt. Även om det är extra svårt på grund av samtliga anledningar listade i början av inlägget. Jag skulle må så mycket bättre om de bara stängde av de där jävla TV-apparaterna, men det är väl mitt problem och inte deras, kan jag tänka mig…

← Older Entries