Posts Tagged: wtf

various — 5 Comments
24
Jun 12

Back to the start

Jamen såhär. En kommentar om att fat acceptance är att misslyckas, och dessutom skriven utan giltig epost-adress? Kommer ej godkännas. Kommer raderas från kön. Kalla mig fascist och skrik censur, sådär som folk gör på internet om någon säger ifrån, men mina fina läsare ska inte ramla över sån skit.

Och! Hej på er allihop! Jag mår fortfarande dåligt, jag släpar mig fortfarande till praktiken varje vecka och kroppen vill inte vara med. Trots detta ska jag försöka författa något här, baserat litegrann på min arga Twitter-rant tidigare i veckan, dock mer genomtänkt eftersom jag faktiskt inte står på en busshållplats och kokar av ilska efter världens längsta vecka. Och jo, ilskan kanske var lite ur proportion eftersom kommentaren inte var otrevlig eller äcklad, bara nedlåtande. Ni vet, den sortens nedlåtande ton vi tjockisar måste möta precis varje dag. Dock fick den ur mig ur bloggapatin, så det kanske fanns nån mening med det.

Men om vi börjar från början, och jag pratar inte enbart till den person som kommenterade här, utan till alla som ännu inte har fått in i skallen att vi är olika. Bara så det är klart.

1. Fat acceptance är inte att ge upp. Alltså jag vet inte hur personer som denna kommentator funkar, men jag kallar inte att låta bli och banta sig galen och träna för att man vill, inte för att man enligt något slags ideal “borde” och “måste”, ett misslyckande. Snarare säger jag de som inte klarar att ta in detta, som dömer de av oss som har gjort detta val, är de som har misslyckats. De har nämligen misslyckats med att förstå att alla människor inte är likadana, att vi har olika förutsättningar, olika liv, olika prioriteringar och, framför allt, har vår egen vilja och förmåga att göra val som är bra för oss.

2. Visst, det är skitbra för din del att du har tid, lust, ork och förmåga att träna fyra gånger i veckan och kan springa en mil eller whatever, men vet du vad? Vi är olika. Alla människor är olika. Det är ableist att förutsätta att alla människor kan träna så mycket, eller överhuvudtaget, till och med. Vissa kan inte gå så bra, har värk eller någon annan fysisk eller psykisk sjukdom. Jag har haft sådan ångest att jag inte har klarat att gå runt kvarteret. Jag har varit så orkeslös (är det just nu, skitkul är det, verkligen) att jag släpar mig hem från jobbet efter bara fyra timmar och knappt klarar att laga mat eller diska. När jag går till bussen på morgonen önskar jag verkligen att jag kunde gå ut och springa. Jag hoppas varje dag att jag ska klara det efter jobbet. Det kan jag aldrig. So shut up, please. Bara för att du klarar det, rent fysiskt, är det inte säkert att alla kan det. Och de som gör det? De kanske bara hinner en gång i veckan, eller två. De kanske tränar för att det är skönt och får dem att må bra, inte för att gå ner i vikt. Det är inget fel på det. Snarare är det något fel på den som tycker att det är något fel med det, om du hänger med. Och då har jag inte ens pratat om de av oss som inte har tid (småbarnsföräldrar, anyone?) eller råd med mer än promenader. Vilket för övrigt är en verklighet många lever i.

3. Banta och träna? Magiskt koncept det där. Inget tjockisar har hört om förut heller. Inget de har provat hundra gånger utan att lyckas. Inte alls.

4. Om du ser en människa, en tjockis kanske, som råkar äta en cheeseburgare? Ja, det är inte en inbjudan att rynka på näsan. Hur vet du att hon (eller han!) inte är på väg till ett viktigt möte/för att möta mamma på stationen/hämta på dagis/något annat som gör att de inte hinner riktig middag? Hur vet du att hon Äter Onyttigt varenda dag? Du bara vet det? Jaha. Bra argument det där. Det bara sprudlar av saklighet.

5. Detsamma gäller den där tjockisen du möter på vägen från jobbet, hon som du är helt säker på att hon inte har tränat på hundra år. Du har ingen jävla aning om vad hon gör resten av sin dag, förutom de fem sekunder du ser henne på gatan. Hon kanske gymmade en timme i morses. Hon kanske är på väg hem efter en långpromenad. Det kan du omöjligt veta. Det står liksom inte i pannan på henne. Visst, du kanske gick ner i vikt av att träna, det kan jag inte säga något om, men du är en person och senast jag kollade var en sample size på en person inte sådär särskilt statistiskt relevant.

6. Och även om det var det hade du ändå inte haft rätt att döma henne. Hon är en människa, och lika lite som du har någon slags skyldighet att bevisa för mig att din diet+exercise fungerade, så har hon ingen skyldighet överhuvudtaget att bedyra för dig att hon visst äter bra och tränar och att liksom ursäkta hur hon ser ut och att det bara inte fungerar för henne för att hon gör något fel. Varför? För att det är hennes kropp. Bara det att jag måste påpeka detta är otroligt deprimerande.

Ja, har jag fått med allt nu? Antagligen inte, jag är liksom inte van vid att blogga och låta sådär perfekt påläst längre, men jag kan säga en sak: Jag väger mindre än någonsin just nu. Eller ja, mindre än jag gjort på över fem år Jag har aldrig mått sämre, rent fysiskt. Jag kan inte sluta gå ner i vikt och jag hatar det. Jag vill må bra, jag vill orka att springa och vara aktiv, men det är så otroligt svårt. Så nej, prata inte med mig om det där med smal = hälsosam för då skäller jag som en arg tax.

Fast det kanske är lite sent för den varningen…

various — 7 Comments
25
Aug 11

Rasism och tjockisskräck i ett. Jackpot.

Läste precis om en handläggare på socialtjänsten som istället för att hjälpa en asylsökande familj använde ett helt besök till att prata om att invandrarfamiljer äter för mycket piroger och därför blir tjocka. Min reaktion på detta stavas såhär: W-T-F? Finns det någon situation då man inte behöver bli uppläxad gällande vad man äter och hur man ser ut så är det i situationer som denna.

Bara det faktum att denna sortens fördomar (även om det inte är första gången sånt kommer fram) finns inom socialtjänsten är vidrigt.

Nästan lika arg som jag blir av denna förekomst blev jag av det faktum att personen som besökte familjen föreslog att man skulle ställa bort kexen, eftersom en av familjemedlemmarna var överviktig. Jag ser liksom framför mig hur man har städat och gjort fint och ställt fram fika för att göra ett bra intryck, och sedan kommer man och beter sig på det här viset.

Det faktum att det skedde i den kommun jag bor i gör mig ännu ilsknare. Vet ej varför, det bara gör det.

Men nu så! Nu ska jag gå och äta BRÖÖÖÖÖD. Farligt farligt bröd med hundratusen miljoner kilo kolhydrater. Blir säkert tjock på kuppen. Nej, vänta. Det är jag ju redan.

various — 2 Comments
25
Jun 11

Att “investera” i sig själv

Jamen så har vi IGEN den gamla klyschan “Jag investerar i mig själv” i kombination med viktnedgång. Jag vet inte ens var jag ska börja kritisera det som skrivs i den här artikeln, men vi kan väl göra ett försök.

Först och främst: Det som är en “investering” för en person är för en annan något som får dem att må sämre. Och ärligt talat, den investering denna tjej pratar om är egentligen bara att äta bättre och träna. Vilket, som alla vet, kan men inte måste leda till viktnedgång. Personligen skulle jag vilja säga att det jag mässar jämt och ständigt, nämligen “var snäll mot dig själv” är mer av en investering än att träna med tappade kilon som mål.

Sedan har vi (citat) “Tidigare levde hon med ständig ångest över sin kropp.” Och det enda sättet att bli av med denna ångest är att gå ner i vikt? Allt det får mig att tänka på är det som min psykolog präntade in i mig, nämligen att fly inte är ett alternativ för ett normalt liv. Och nej, jag tror inte att den här personen (vill verkligen inte kritisera henne personligen, det är inte det jag försöker göra här) känner att hon flyr, men det går att dra paralleller. Tänk dig något du tycker är läskigt, som ger dig ångest. I mitt fall är det att vistas ute bland människor, att prata med folk jag inte känner, och så vidare. Flykt (eller undvikandebeteende som det också kallas) är då att bestämma sig för att nej, jag går inte ut. Någonsin. Kanske om jag måste, men inte annars.

Vad händer då med ångesten? Man blir aldrig av med den. Den finns alltid där, den styr ens liv, bestämmer vad man gör, hur man gör det och varför man undviker sådant man tycker om. Om vi ska jämföra det med att vara tjock: Den tjocka kanske undviker stranden, att köpa kläder, situationer som innebär mat, etc. Att banta känns då som ett självklart alternativ eftersom man kan då göra alla de där sakerna. Egentligen är det dock bara är en annan sorts undvikande. Man kan nämligen bara göra dem om man är smal. Går man upp i vikt igen, ja, då är det kört.

Nu säger inte jag att den som är inne på fat acceptance alltid tycker om sin kropp (hej glashus, någon dag ska jag skriva om hur jag mår just nu), men jag tror ändå det är lättare att hantera sin kropp oavsett hur den förändras om man faktiskt försöker jobba med det man har och på att känna att man duger som man är snarare än att försöka ta bort det som ger en ångest.

Sedan nämner hon det där med att det inte funkade för henne att förbjuda vissa sorters mat eftersom hon då åt extra mycket av just detta. Det är naturligt. Det är kroppen som får cravings eftersom den behöver vad det nu kan vara det innehåller. Fett, kolhydrater, protein, you name it. Nu vet jag inte hur just denna bantningskur fungerar eftersom jag inte har nog med sanity points för att ta reda på det. Men jo. Tål alltid att påpekas. Kroppen behöver fett. Kroppen behöver protein. Ät vad du vill människa!

Och sist men inte minst kan vi påpeka att just tjejen denna artikeln handlade om gick ner från 75 till 60 kilo. Knappast death fat, alltså. (Death fat är för övrigt en term som någon kom på eftersom hon hela tiden fick höra att hon skulle falla död ner om hon inte gick ner i vikt. Därmed var hon “death fat”.)

Nu ska jag gå och ligga i en hög på soffan tills sommaren är över. Sommar, no love for you!

various — 6 Comments
12
May 11

Det hypotetiska priset för smalhet

För några dagar sedan på Twitter skrev jag en del lösryckta fakta från artiklar om fat stigma jag läste inför ett empiriskt arbete i skolan (kanske behöver några deltagare att svara på några frågor snart, I’ll keep you posted), och bland annat:

Läser artiklar om body image. Artikel 1: jämfört med samma undersökning 1985 hade missnöje med kroppen 1994 ökat från 30 till 48%.

Artikel 2: “The obesity war-mongerers aren’t our enemies. Rather they’re the logical result of living in a fat-phobic culture.” Linda Bacon.

Förresten. Artikel 3: 89% (!) av före detta tjocka personer sa i en undersökning att de hellre skulle vara BLINDA än att bli tjocka igen.

Biten från artikel 3 kom från en helt annan artikel från 1991, där man intervjuat ett antal personer som undergått gastric bypass (magsäcksoperation). Jag kollade lite snabbt upp abstractet, som lyder såhär:

Patients (n = 47) who lost 45 kg (100 lb) or more and who successfully maintained weight loss for at least three years following gastric restrictive surgery for morbid obesity viewed their previous morbidly obese state as having been extremely distressful. In spite of the strong proclivity for people to evaluate their own worst handicap as less disabling than other handicaps, patients said they would prefer to be normal weight with a major handicap (deaf, dyslexic, diabetic, legally blind, very bad acne, heart disease, one leg amputated) than to be morbidly obese. All patients said they would rather be normal weight than a morbidly obese multi-millionaire.

Emphasis mine.

Varför dra upp detta igen? Jo, idag skrev Salon nämligen om en nyare studie som har ungefär samma resultat, om än i lite mindre deprimerande procenttal:

[Women] were asked to choose whether they would rather be obese or have one of 12 socially stigmatized conditions, such as alcoholism or herpes. In many cases, the women would rather have more of the other conditions, with 25.4 percent preferring severe depression and 14.5 percent preferring total blindness over obesity.

Emphasis återigen min.

Faktum är att abstractet till den sistnämnda artikeln inte överhuvudtaget nämner denna bit, skulle vilja läsa den i sin helhet för att se vad som egentligen sägs, men det hindrar mig inte från att gå all capslock. Eller ja, försöker behärska mig lite här men:

SEVERE DEPRESSION. SERIOUSLY.

Som någon som medicinerats för kronisk depression sedan jag var tjugo år gammal (elva år nu), för tillfället tar tre olika mediciner och trots detta orkar en bråkdel av vad en frisk människa gör det här mig så otroligt provocerad. Jag har ingen erfarenhet av någon av de andra, men kan tänka mig att reaktionen kan vara ungefär densamma där.

David Sirota (han som skrev artikel på Salon.com) påpekar att detta bara är rent hypotetiskt, men säger även att det är ett tecken just på hur besatt av skönhet och smalhet dagens samhälle är. Det är svårt att veta vad som orsakar vad, men det är egentligen inte det viktiga här. Det som spelar roll är att det är på det här viset. Man kan inte ändra på saker över en natt, men man kan capslocka och säga högt och tydligt att det här är inte okej. Inte någonstans.

Come on, say it with me:

TJOCK ÄR INTE EN DÖDSDOM. TJOCK ÄR INTE VÄRRE ÄN (INSERT VALFRI SJUKDOM HÄR). TJOCK ÄR TJOCK ÄR TJOCK. OCH DET ÄR HELT OKEJ.

Slut på capslock.

various — 2 Comments
10
Jan 11

Do your research

Jaha, då var det dags igen. Jag har kommit över ännu en Facebook-reklam på ännu ett OTROLIGT BANTNINGSPILLER. Och självklart kan jag inte hålla mig utan måste dela med mig av exakt vad det är de lovar.

(Förresten blir det mycket kursivt här, för att visa vad jag gjorde !!! åt. Allt kursivt i citat är ditsatt av mig.)

Såhär står det alltså. Och vi kan ju börja med att titta på vad det är de säger egentligen. Förutom att svenskan är långtifrån vacker att se på så står det ganska många gånger att det är ingredienserna som är bevisat effektiva, inte pillret i sig. Och alla vet ju att om fem medel som funkar kombineras så blir det fem gånger så effektivt!

Eller så inte.

Notera också att det står att man är välkommen att googla just ingredienserna, inte medlet i sig.

Högst upp står det dock ”OpuntiaPluss är utvecklat och patenterat av Bio Serao laboratory i Frankrike som i vetenskaplig dokumentation bevisats ha egenskaper som minskar fettet med nästan 30% innan det upptas i mage och tarm.” Och då kan man börja med att fråga sig: Var är det bevisat?

Svaret? Ganska svårt att hitta.

Först googlade jag OpuntiaPluss:

Hela första sidan är bara reklam och erbjudanden om att prova / köpa / göra reklam för det här pillret.

Sen googlade jag OpuntiaPluss vetenskapligt bevisat:

Fick ett relevant svar, nämligen den sida där jag började.

Sen googlade jag OpuntiaPluss scientifically proven:

Fick noll svar som hade med OpuntiaPluss att göra.

Till slut, efter cirka tio ytterligare googlingar testade jag ”NeOpuntia” istället, som alltså är en av ingredienserna i detta mirakelmedel. Då fick jag upp det här.

Om du inte orkar klicka igenom så uppges här namnet på en artikel som påstås bevisa att NeOpuntia kan hjälpa mot fetma. Efter många om och men lyckades jag hitta en sida som tillhörde tidningen ifråga, Advances in Therapy. Den ägs, som synes här (längst ner på sidan), av Springer Health som på sin hemsida säger följande:

With more than 20 years’ experience working with the pharmaceutical industry, we are specialists in delivering innovative medical content and services across a wide range of communication platforms.

Our mission is to aid pharmaceutical companies in reinforcing their brand messages, and to produce customized content to integrate with global and local communication plans.

Artikeln ifråga är alltså publicerad i en tidning ägd av ett företag som specialiserar sig på att hjälpa pharmaceutical companies att stärka sina brand names. Den är dessutom skriven av folk som arbetar för Bio Serao laboratory, som är det företag som tillverkar medlet ifråga.

Jag tog i alla fall en titt på abstractet till denna artikel (eftersom jag inte hade lust att betala 40 Euro för att läsa den i sin helhet) och där kan vi se följande:

1. Studien var sex veckor lång.
2. Studien inbegrep 59 individer, varav 42 var i researchgruppen. Dvs, endast 17 var i kontrollgruppen.
3. Samtliga åt samtidigt en ”well-balanced diet”.
4. Samtliga visade sig få lägre ”dåligt” kolestorol och högre ”bra” kolestorol, särskilt efter dag 14.
5. Samtliga hade så kallat metabolic syndrome.

Låt mig repetera det där.

1. Den var sex veckor lång, fast det krävs åratal (fem, för att vara exakt) för att se om en person går upp i vikt och/eller får tillbaka sina dåliga värden igen. 95-97% går upp inom den tiden. Hälsan? Har inga siffror på det, men ni vet att jag predikar storlek =/= dålig hälsa jämt och ständigt.

2. Det var mer än dubbelt så många i researchgruppen, vilket innebär att de inte riktigt går att jämföra. Outliers och liknande påverkar alltid mycket mer i en mindre grupp.

3. Alla medverkande åt samtidigt en välbalanserad kost som bestod av ett okänt antal kalorier. (Hur vet man att samliga åt lika bra/lika mycket?

4. Alla visade sig få ändrade kolestorolvärden, något som man också kan lyckas med om man äter “bättre”. Researchgruppen låg runt 39%, vilket innebär 16 personer. Kontrollgruppen låg på 8%, vilket är mindre än två personer. Men jag behöver väl knappast påpeka att de där 16 hade gått ner till 6 om man hade varit 17 i varje grupp.

5. Metabolic syndrome är nämligen under all kritik, lärde jag mig på Wikipedia (!) av alla ställen. Dock finns en länk till en artikel om detta. Alltid något.

Men i alla fall. Såhär säger Wikipedia:

The clinical value of using ”metabolic syndrome” as a diagnosis has recently come under fire. It is asserted that different sets of conflicting and incomplete diagnostic criteria are in existence, and that when confounding factors such as obesity are accounted for, diagnosis of the metabolic syndrome has a negligible association with the risk of heart disease.

These concerns have led to the American Diabetes Association and the European Association for the Study of Diabetes to issue a joint statement identifying eight major concerns on the clinical utility of the metabolic syndrome.

It is not contested that cardiovascular risk factors tend to cluster together, but what is contested is the assertion that the metabolic syndrome is anything more than the sum of its constituent parts.

(Det där med att obesity = välfärdssjukdomar går jag egentligen inte med på, men work with me here.)

Det vill säga, under sex veckor studerades ett femtiotal kvinnor med en diagnos som kanske inte är en diagnos för att se om denna eventuellt icke-existerande diagnos kunde förbättras om man tar ett medel som finns i ett piller vars enskilda ingredienser är ”vetenskapligt bevisat” effektiva.

Detta har bevisats i en tidning som ägs av ett företag som hejar på pharmaceutical companies i en artikel skriven av anställda på det företag som tillverkar denna specifika ingrediens.

Därför är det bra att göra sin research. Och om man kan göra det utan att fnissa och tänka på Adipose-avsnittet av Doctor Who så är man ungefär hundra gånger mindre barnslig än mig.

Nu är min Google-fu uttröttad och ligger i en hög bredvid katten. Men Do Your Research. Alternativt gå och titta på Doctor Who där folk tar ett mirakelpiller som leder till att Adipose – små högar av fett, som du ser på bilden – bryter sig ut ur din kropp och springer iväg.

Inte så far-fetched, egentligen. Nästan mindre far-fetched än det där pillret Facebook länkade mig till. Ju.

various — 6 Comments
3
Jan 11

Lurendrejeri kallas det väl?

The Healthy Weight Network skriver om Slim Chances Awards vilket i princip är en lista av de värsta bantningsmedlen under 2010. Det är riktigt rolig läsning. Här har vi:

a) En “ultimate cleanse” som fungerar genom att man får folk att tro att kroppen måste avgiftas med jämna mellanrum. Om detta var sant skulle vi falla döda ner allihop, alltså, alla som inte går igenom det här. Sanningen är att kroppen är self-cleaning. Den här produkten använder en sorts laxeringsmedel som har förbjudits i USA som over-the-counter-medicin. Den finns ingen bevisat ofarlig dos av cascara, som medlet heter. Regelbunden användning kan öka ens chanser för colorectal cancer. Hurra.

b) Ett medel från 1950-talet (!) som är en syntetisk version av ett hormon kroppen producerar under graviditeten. Detta påstås “smälta” bort fettet, upp till två pounds (ett kilo) om dagen. Det man inte pratar högt om är att det bara fungerar om man samtidigt går på en diet av ca 500 kalorier per dag.

c) En produkt av ett företag som har stämts mer än fyrtio gånger de senaste fem åren, mestadels för false advertising. Det marknadsförs av Jillian Michaels (yes, the Jillian Michaels från The Biggest Loser). Det här är ett piller med diverse örter varav tre innehåller koffein som man ska ta innan maten. Det påstås få en att vilja äta mindre. Jomen visst.

d) En påstådd laser (som amerikanska Food and Drug Administration säger egentligen är en infraröd lampa) som man lyser på fettet och som då ger en “nästan lika bra effekt som träning”. Kostnaden ligger från 1500 till 5000 amerikanska dollar, och 80% av kunderna är missnöjda med effekten.

Grattis. Nu vet du.

various — 12 Comments
5
Nov 10

Om personlighet och tjockisskap

Jag har inte för vana att klaga på folk som skriver saker om fat acceptance, men igår fick jag nys om ett visst bloginlägg via Twitter. Du kan hitta det här, på amerikanska feministtidningen Bust’s hemsida. Största delen är bra, och handlar om att inte be om ursäkt för att man är tjock, men ett par saker fick mig verkligen att muttra ilsket för mig själv.

Först av allt skriver den här bloggaren om att fat hate är den enda sortens fördomar som faktiskt är okay. Det har jag själv skrivit, det ska jag erkänna direkt. När man på Twitter påpekade att det faktiskt är ganska missvisande eftersom rasism, sexism, homofobi och transfobi fortfarande är vanligt tänkte jag på det, och jo, det är sant. Väldigt sant. Dock är skillnaden här att fat hate faktiskt i vissa kretsar som annars är insatta i alla de andra -ismerna och -fobierna är accepterade. Så jag håller med om att generellt sett är det maginaliserande att vifta bort alla de andra varianterna av xenofobi, men samtidigt… fat hate sträcker sig längre.

Men iallafall. Det kan jag ta på mig. Den bit som gjorde mig allra mest upprörd var den här:

I was watching The Biggest Loser, the weight-loss reality show on NBC, as a contestant in her early 20s melodramatically sobbed. She’d been fat her whole life, never got asked on a date, never went to a prom, never had a boyfriend, and she “wanted her life back.”

I rolled my eyes. I was fat in high school, and I had no trouble. I got asked to the prom (though, as a high school anarchist, I chose not to go), I had boyfriends. I couldn’t help but think this crying girl on television was buckling to the pressure. What if she was just a boring person? What if, instead of accepting or trying to change her personality, she blamed her problems on being fat because everyone told her that’s where her problems lay? I wanted to tell her that losing weight doesn’t rid you of all your problems-in fact, she would probably just find new ones.

Alltså. Håller med om att smalhet inte är lika med lösningen på alla problem, men jag är så jävla trött på att “jag var populär, jag hade pojkvänner, blah blah blah” används som någon sorts måttstock på hur “normal” man är, trots att man är tjock.

Jag är extremt blyg. Jag har problem med sociala situationer, jag har svårt för att föra ett normalt samtal om det är för mycket annat som händer samtidigt. I skolan var jag en outsider, jag hade två eller tre kompisar och resten av skolan tyckte (antog jag då) att jag var jävligt tråkig som aldrig pratade och inte vågade säga vad jag tyckte.

Jag var så extremt jävla medveten om allt det här. Jag menar, WTF? Hon föreslår alltså att man behöver ÄNDRA SIN PERSONLIGHET.

Visst det är ett “or accept” tillagt där, men det gör mig ändå så oerhört ragey. Att ändra sin personlighet är inte mer uppnåeligt än att nå sin drömvikt och stanna där. Visst, man kan jobba på sin blyghet, man kan lära sig att prata inför folk och så vidare, men det är extremt svårt. Och i grunden är man ändå den man är.

Som att den här tjejen (har ingen aning om vem hon är, tittar inte på TV) är så jävla medveten om sina tillkortakommanden. Blyga eller ensamma människor vet att de inte räcker till. Det är inte så annorlunda från det utanförskap man känner som tjockis.

Faktiskt.

Edited to add: Hon som skrev det här har bett om ursäkt på Twitter för det förstnämnda, dvs att hon kallade sizeism den sista typen av diskriminering.