Jag hatar verkligen reality-TV, och särskilt de program som går ut på att låta mer eller mindre duktiga deltagare sjunga eller dansa eller talanga sig på olika sätt. När vi hänger hemma hos mor och far och lillasyster envisas med att titta på typ Idol så sätter jag hellre på egen musik i hörlurarna än lyssnar på det hela i bakgrunden. Därför är det extremt konstigt att säga följande, men here goes:
Ni måste bara kolla in Megan Carter i So You Think You Can Dance. Jag kan absolut ingenting om dans, det ska erkännas, men det är bara så underbart att se en större dansare som är så otroligt duktig, och den reaktion hon får; mot slutet av hennes nummer så gråter två av domarna öppet, även om den tredje självklart är “den elaka” och måste försöka ta ner henne på jorden.
I slutändan gick hon inte vidare, vilket är väldigt synd, men hon är enormt duktig, iallafall i mina ögon, och den reaktion hon får är helt underbar.
Se hennes nummer här:
Och eftersom en tidigare version av den här videon togs bort på grund av copyright reasons, och även för att jag vet att vissa har svårt att koncentrera sig nog för att titta på YouTube-clip, så har jag även skrivit av det domarna säger, om ifall att. Dock rekommenderar jag att du kollar själv, för jag blev helt gråtmild trots att jag inte vet något överhuvudtaget om dans och alltså inte har någon aning om hur bra hon faktiskt är!
NIGEL: Look at these two, they’re both crying here.
MIA: I’m not crying.
ADAM: Oh, shut up, you are too crying, you liar. You just blew every single stereotype so far out of the water. You are so gorgeous…
MEGAN: Thank you.
ADAM: …and you love to dance, it sets you free. It was so ugly, what I was saying, “What am I looking at?” because, you know why? Because I think that I hold stereotypes sometimes too. And I am SO HAPPY that you just schooled me. You just schooled everyone out there. That was fantastic.
MEGAN: Thank you.
MIA: Yeah. Yeah. You make me so happy to be a woman of size. You know, I was told… (crying) …that I would never dance, because of my body, and, um, I’m one of those choreographers that look at the dancer, and the spirit of the dancer, and no matter what size we are, and what shape we are, we are truly an artist, and it doesn’t matter. And you exemplify that to me.
NIGEL: Listen, facing the reality of things, it’s going to be very difficult to find the jobs, for you to become a professional dancer, as Mia found it difficult to the point, Mia, I think it’s fair to say that you got very few jobs, which spurred you on…
MIA: I didn’t get ANY jobs.
NIGEL: …Mia didn’t get any jobs, which spurred her on to become a choreographer and a creator. So, without question, you’re going to find it difficult, and whether it’s stereotypes or it isn’t, it’s going to be difficult for you. How do you feel about that?
MEGAN: I mean, it’s difficult, but at the same time it’s reality, so you just have to face it, but, I mean, I wanna change that, so… so I’m here, because it’s like my dream to be on this show.
NIGEL: You really gave a fabulous performance, and that’s what impressed me.
MEGAN: Thanks.
NIGEL: So, yes, I’m very happy to put you through to choreography.
Och man kan säga så otroligt mycket om den mentalitet som finns inom den här branschen, men jag tror inte att jag vill det idag. Titta på den här videon istället, den är absolut värd varenda minut.
